Sanningen ska fram

Jag har aldrig mått så dåligt i hela mitt liv som jag gör nu, men mitt liv har aldrig varit mer strukturerat och bra som det är nu. Jag begär inte att någon ska förstå det jag skriver. Det här kommer bli otroligt osammanhängande, men faktiskt, så bryr jag mig inte ett skit om det. Jag har alltid varit duktig, om det så gäller skolan, eller det sociala livet i sig. Jag har alltid haft en drivkraft och att allt ska vara bra och strukturerat. Idag har jag en överväldigad prestationsångest och ett kontrollbehov som har tagit över mitt liv. Det är inte så att jag behöver ha kontroll över chrille t.ex. eller någon annan i min närhet. Det är jag som har ett kontrollbehov över mig själv och det jag gör. I våras satt jag och skrev en tenta, när jag fick ett totalt psykiskt sammanbrott, jag trodde verkligen att jag höll på att bli "tokig" i ordets rätta bemärkelse. Och det var nära att chrille skjutsade upp mig till sjukhuset, men på något sätt "kom jag tillbaka". De som läser detta nu tror väl att jag är helt sjuk i huvudet, men det är nog alla på något sätt. Jag har sagt så många gånger att nej, nu måste jag ta ett studieuppehåll för att det här är inte bra för min hälsa, men varje gång har jag fortsatt, och det har brutit ner mig mer och mer för varje gång. Idag var jag på stadsbiblioteket i en timme och sprang runt, kom ut med tolv böcker, åkte vidare till bäckby bibliotek och lånade två böcker, vidare till MDH och lånade en till bok. Mina axlar sitter uppe vid öronen, jag är så spänd så jag håller på att spy rakt ut, det svartnar för ögonen och det känns som om mina ben inte ska bära mig en centimeter till, de är som gele. Sätter mig i bilen och försöker andas men får bara panik när jag ser alla böcker jag har framför mig som ska gås igenom innan de ska vara inlämnade om en månad igen. Vidare till styrelsemöte, till maxi efter det och det känns som om jag ska krevera eller ramla ihop vilken sekund som helst. Ja, jag håller på att gå in i väggen. Och jag är helt allvarlig. Det handlar inte bara om skolan, det handlar om allt, allt jag gör, min livssituation. Jag är otroligt självdestruktiv. Kan aldrig känna mig nöjd med den jag är eller vad jag gör. En ond cirkel är vad det är. Ringde mamma, som vet, vet mycket väl hur det är, hur jag mår och hur jag fungerar. Men hon visste kanske inte att jag står på avgrundens rand just nu. Det är illa, tänker inte säga precis vad hon sa, men jag håller med henne. Så illa som hon säger att det är, och de åtgärderna jag behöver göra, det är helt sant och jag håller med henne. Jag önskar att någon för en sekund kände den smärtan jag känner varje dag, jag önskar att någon förstod mig, men det finns det ingen som gör. Jag har gjort några personer väldigt illa i mitt liv, men jag har pratat med dem. Vad jag än har sagt eller gjort så har det aldrig varit något jag menat, om jag har sagt något taskigt om någon så är det bara för att jag mår så jävla dåligt själv. Jag menar aldrig illa, även om det kanske kan låta så. Och det vet dom. Mitt hjärta är alltigenom gott, och jag älskar, är förlåtande och önskar att jag fick visa fler vad jag går för och vilken bra tjej jag är. Jag önskar att jag hade mer mod i mig, att fler skulle se mig för vem jag egentligen är. Jag har ett sånt läskigt tryck över mitt bröst så jag knappt kan andas. Det känns som om mitt hjärta hoppar över några slag och bestämmer sig för att stanna ibland.
Jag vet inte om jag klarar pressen, förväntningarna och mig själv mer. Jag har åstadkommit så himla mycket, jag är sjukt smart som chrille säger ( :) ) men jag känner mig som en stor nolla. Och när jag jag tillåter mig själv att känna så, så kommer man ju inte klara något.
Jag har en familj och en pojkvän som älskar mig över allt annat, men det är knappt så jag kan tro på det längre. Det känns som om allt ligger på mina axlar, om inte jag klarar något så kommer allt att falla framför ögonen på mig.

Det är så mycket mer än det jag skriver, så mycket mer jag skulle kunna skriva och förklara, men jag orkar inte. Jag kan inte.. och det jag skrivit, det förklarar inte hur jag känner ändå..

Det är ren och skär sanning inför mig själv och andra, och den gör ont..

Och ja, jag vet att det i inlägget innan står att den bästa känslan är när man är stolt över sig själv. Och när jag skrev det så var jag stolt över mig själv, men som mamma säger, så fort du har gjort något bra, någon uppgift eller vad som helst, så tillåter du inte dig själv att vara nöjd över det mer än någon sekund, då är det nästa grej, och nästa grej, och grejjer som ska göras efter det.. Så ser min vardag ut.